Det stora mesäventyret

Nej, så heter tyvärr inte SVT:s senaste satsning i reality/tävlingsgenren, men väl Det stora fågeläventyret. Programserien hade premiär igår och Mesbloggen var förstås ivrig att ta del av spektaklet. I takt med att reklamaffischer för programmet invaderade busskurerna smög sig frågorna på: Är fågelskådning folkligt? Kommer det att bli det? Varför känner jag inte igen de deltagande ”kändisarna”? Blir det bra tv? FÖREKOMMER MESAR?! Efter att ha sett första avsnitttet ska jag försöka besvara några av dessa frågor, samt delge mina allmänna intryck, allt med mesglasögonen på, givetvis.

Schysst solnedgång. Bild: SVT

Programformatet kommer ursprungligen från Holland och går under det dramatiska namnet In search of the condor. Det är inte helt taget ur luften (pardon) då finalen, även i den svenska upplagan, äger rum i Peru. Jag vet föga om mesutbudet i detta land, men min känsla säger mig att det inte är högintressant ur den aspekten. Men för att locka tittare krävs förmodligen imposanta flygfän som väcker beundran i de breda lagren. Huruvida programidén uppkommit ur ett växande intresse för fåglar bland folk i allmänhet, en så kallad trend, eller om man bara börjar få slut på sammanhang där kändisar kan tävla, är mig okänt. Men de svenska deltagarnas entusiasm kan säkert öppna ögonen på en och annan tittare och kanske åtminstone göra fåglar till en… fluga.

Upplägget kan kort sammanfattas som att en mer eller mindre känd individ paras ihop med en erfaren fågelskådare. Paren utför olika tävlingsmoment och får poäng, och slås ut efter hand. Alla bor tillsammans i ett flashigt läger. Martin Emtenäs, känd från Ett med naturen, eller möjligen Mitt i naturen, ikläder sig programledarrollen. Som sidekick har han en kvinna vid namn Gigi Sahlstrand. Hon presenteras som Sveriges enda kvinnliga professionella fågelskådare, det vill säga hon skådar fåglar på heltid. Hur en sådan vardag ter sig vore värt att ägna ett helt avsnitt i sig, just sayin’. Emtenäs kallar gärna kändisarna för just ”kändisar” så fort han kommer åt. I längden låter det lite infantilt, men jag förstår att han måste skilja dem från expertskådarna, som ju också ingår i kategorin ”deltagare”. Personligen tycker jag att ”noviser” är mycket tilltalande. Jag ämnar inte presentera alla dessa personer och vad de pysslar med utan hänvisar till andra media för denna information. Några har dock gjort intryck på Mesbloggen. Programledaren för den gamla långköraren Landet runt, Henrik Kruusval, går ut starkt i sitt försnack genom att beskriva sig som superladdad och ”krispig”. Martina Haag visar på envishet och uthållighet medan Bathina Philipsson suckar över kalla nätter och felaktiga skoval. Ett youtube-fenomen som Mesbloggen naturligtvis aldrig hört talas om, men som heter Daniel Norberg, tycks vara något av en naturbegåvning. Han lyckas fånga en buskskvätta på bild och kallar nötväckan ”söt” (att se till fåglarnas karaktär och specifika utseende tyder på att vederbörande kommit lite längre i sin utveckling).

Vinnarskallar? Daniel och Donat. Bild: SVT

När de andra deltagarna slappar mellan tävlingarna går Daniel in i ”läromästarmode” tillsammans med sin parhäst Donat Hullman. Den senare har en tystlåten framtoning som en gammal krigsveteran och visar sig mycket riktigt vara före detta militär. Som grädde på moset är hans favoritfågel tofsmesen! Tyvärr får han inte utveckla detta utan producenten väljer att låta Anders Bagge tramsa loss lite. Bagge må ha rollen som klassens pajas, men programmets publikfavorit kommer utan tvekan att bli den gamle proffsboxaren Armand Krajnc. På släpig skånska försöker han febrilt minnas och uttala de arter han memorerat. Hur var det nu? Toff… to… toffvisa? Tovisa! Tofsvipan ställer till problem, men höjdpunkten är enkelbeckasinen som av Armand förvandlas till den mer poetiska äntligenbeckasinan. Redan en klassiker.

Frida Johnsson och Armand i terrängen. Bild: SVT

Under det första avsnittet avverkas hela tre tävlingsmoment som går ut på att identifiera flest antal arter, fotografera på nära håll och känna igen uppstoppade fåglar. Jag kan tycka att man går lite hårt ut när det kommer till svårighetsgrad och bedömningen är en smula oklar. Samtidigt är själva tävlandet väldigt mycket i fokus. Redan efter första momentet ska det redovisas vem som ligger först och vem som befinner sig på jumboplacering, och så fortsätter det. Jag vet inte om det finns någon vilja att genom programmet sprida kunskap om fåglar, i så fall borde denna ambition ges mer utrymme än att visa en bild på en fågel flankerad av dess namn, och lite tips om hur man fågelskådar (”tålamod är a och o”). Men givetvis lär sig tittaren i takt med novisernas förkovran. Hur pedagogiska och, framförallt, hur väl fågelexperterna ”går genom rutan”, får tiden utvisa. Det vore inte en reality-serie om det inte uppstår en och annan intrig eller åtminstone fnurra på tråden mellan experter och nybörjare. Säkerligen kan fördomar om fågelskådaren både bekräftas och utmanas. Man har fått till en hyfsad fördelning vad gäller kön och ålder, det finns personer med annan bakgrund än helsvenne, däremot har mesarna varit kraftigt underrepresenterade i detta första avsnitt. Mesbloggen fortsätter dock att följa Det stora fågeläventyret med ett stillsamt glödande intresse.

Den omnämnda tofsmesen. Bild: Pixabay

Mesarnas munk

Det inte bara lackar mot jul, det ÄR jul, och onådens år 2016 lider mot sitt slut. Vad passar då bättre än att fördjupa sig i en mild franciskanermunks kärleksfulla sinne, för att kanske finna lite hopp och förtröstan? Mesbloggen gör ett litet bokslut för året genom att blicka tillbaka till ett soldränkt Umbrien i sena maj – hur avlägset ter det sig icke från mörkret som denna årstid omsluter oss på våra nordliga breddgrader!

Vi befinner oss alltså i Assisi, den sluttande staden på Monte Subasio där Francesco Bernadone såg dagens ljus 1182. Utan att gå närmare in på orsakerna till att vi företagit oss denna resa ingick så ingick i konceptet att närmare lära känna denne man, som sedermera blev den helige Franciskus och grundare till franciskanerorden. Men munkar och mesar, vad är kopplingen? Tålamod! Kanske ni redan känner till att Franciskus betraktas som djurens skyddshelgon – flera legender berättar om hur vilda djur tydde sig till honom och hans vördnad för allt levande tog sig ibland rent orimliga proportioner. Han kände sig till exempel så besläktad med naturen att när det börjar brinna i hans cell kan han inte komma sig för att släcka ”bror eld”. Inte heller vill han trampa på markens stenar eller döda ohyra; allt ryms ju inom Guds skapelse. Om dessa och andra av Franciskus karaktärsdrag finns att läsa i Emilia Fogelklous lilla bok Frans av Assisi (han får sannerligen en något mer prosaisk framtoning på svenska) som gavs ut första gången 1907. I tecknandet av hans levnadshistoria försöker hon fånga Franciskus personlighet, för det är den som är förutsättningen för hans ledarskap. ”Det är Frans väsen som kommer människorna att i så hög grad tro på sanningen av det han förkunnar” skriver Emilia Fogelklou (bara avlägset släkt med SD-politikern i Göteborg, men ändå, dålig julstämning!).

Francesco Bernadone är till en början en välbärgad yngling som älskar att dra runt på stan och äta, dricka och sjunga (Assisi måste har varit en livligare plats i det avseendet än vad den är idag, för nöjen fick man sannerligen leta med ljus och lykta efter) och drömmer om att en dag bli riddare. Innan karriären hinner ta fart får han emellertid en ingivelse och skänker bort sin dyrbara rustning till en sämre bemedlad. På den inslagna banan fortsätter han. Allt skänker han bort – det vill säga framför allt sin förgrymmade faders egendom – den enda han vill tjäna är ”fru Fattigdom”. Han drar sig undan för att grubbla och landar så småningom i att Gud vill att han predikar för folket. Så, även om han helst verkar ha velat föra en stillsam tillvaro i harmoni med naturen ger han sig ut på gator och torg, låter sig hånas av omgivningen men vinner så småningom en växande skaras beundran och får sig ett antal följeslagare, de första franciskanerbröderna.

Port i Assisi.

Men han vänder sig alltså inte bara till människor. En välkänd berättelse är den om Franciskus fågelpredikan, och det är nu det börjar bli intressant ur mesperspektiv. Under sin första vandring efter predikokallelsen ber han först svalorna att vara tysta medan han predikar för folksamlingen. Svalorna hörsammar hans befallning. När han beger sig vidare ser han en stor mängd fåglar sitta i några träd och Franciskus säger till sina medbröder: ”Vänta här medan jag går och predikar för mina systrar fåglarna”. Fåglarna ska ha flugit ner till honom och satt sedan stilla och lyssnade på hans ord:

Mina systrar fåglar! Ni är Gud mycken tack skyldiga och bör alltid och överallt lova och prisa honom, för att ni fritt kan flyga vart ni vill och för er dubbla och tredubbla beklädnad och för er brokiga och vackra dräkt och för födan, som ni slipper arbeta för, och för den sköna sångröst, som Skaparen har skänkt er. Ni sår inte och skördar inte men Gud föder er och ger er floder att dricka ur berg och höjder, fjäll och klippor att gömma er i och höga träd att bygga bo i. Och fastän ni varken kan spinna eller väva, ger han ändå er och era ungar tillräckligt med kläder. Sålunda älskar Skaparen er mycket, eftersom han har skänkt er så stora välgärningar. Akta er därför väl, mina systrar fåglar, att ni inte är otacksamma, utan vinnlägg er om att alltid lova Gud!*

Varpå fåglarna slog med sina vingar, kvittrade och bugade sig mot marken. Så sägs det. Hade jag varit fågel kanske jag hade haft en och annan invändning mot den gode Franciskus utläggning. Slippa arbeta för födan? Kan inte väva? Franciskus var nog inte bekant med fågelfamiljen vävare, som förvisso inte knåpar ihop sin egen fjäderdräkt men väl avancerade boningar. Arbetsamt. Men det var möjligen en bunt slackers som Franciskus vände sig till vid detta tillfälle, och som var i stort behov av en mild uppsträckning.

Benedice gli uccelli, Giotto di Bondone

Historien om fågelvälsignelsen har fått tjäna som motiv för många berömda målare, varav de mest kända torde vara Giotto di Bondone (1266-1337) och Taddeo di Bartolo (1363-1422). I Giottos tolkning ovan är anslaget mer kollektivt, fåglarna är ganska lika varandra och påminner i storleken om trastar eller duvor, de flesta ljusa till färgen. Två mindre fåglar utmärker sig men påminner mer om sångare eller finkar än mesar. Di Bartolo har ägnat lite mer möda åt de olika arternas särdrag. Jag identifierar en skata, en härfågel, en fasan, ett fälthöns, något som liknar en nötskrika, en domherre och en steglits. En andfågel bräker i förgrunden men fåglarna av blygsammare storlek är mycket svåra att artbestämma. En sparv av något slag verkar troligt; kanske en italiensk sparv! Förgäves söker jag efter en tydlig avbildning av en mes, och kan med mycket god vilja tycka att den allra minsta fågeln är en talgoxe, en art som inte ska vara någon raritet i området ifråga.

Benedice gli uccelli, Taddeo di Bartolo

Jag känner inte till hur faunan kan ha förändrats över seklerna, men enligt uppgift finns i mellersta Italien ungefär samma mesfåglar som är vanliga i Sverige. Blåmes är frekvent förekommande, och även svartmes, entita och stjärtmes finns i trakterna. Talltitan kan förekomma lokalt, liksom pungmesen. Tofsmesen förärar dock ej Umbrien med sin närvaro. Det är mig inte känt vilken status mesar besatt i konstnärskretsar vid denna tid. Kanske ansågs de inte tillräckligt utmanande? Eller saknade representation i kristen symbolik? Allt detta torde i så fall har gjort Frans speciellt vänligt inställd till dem, då han ju alltid såg till de utsatta här i världen.

Rosens namn, Jean-Jaques Annaud, 1986. Sean Connery & Christian Slater.

Denna mytiska episod med fåglarna finns tolkad på många håll i kulturen. I Umberto Ecos Rosens namn ger broder William, franciskanermunk, en annan bild av det eventuellt inträffade. Romanen, liksom den välkända filmen, kretsar kring de motsättningar som rådde mellan olika ordnar och deras förhållanden till kungamakt och påve (ni vet ju förresten vad den nuvarande påven har valt för namn?). Samtidigt försöker William och hans unge adept Adso lösa ett antal hiskeliga mord som sker i det kloster de besöker. Så här samtalar de bägge om Franciskus vid ett tillfälle:

”[…] Har det berättats för dig om hans predikan för fåglarna?”

”O ja, jag har hört den där underbara berättelsen, och jag har känt beundran för den helige mannen som fröjdade sig över samvaron med dessa Guds ljuva varelser”, sade jag med stor värme.

”Nåväl, då har de berättat en felaktig historia, det vill säga den historia som orden nu är i färd med att lägga till rätta. När Franciskus talade till folket i staden och deras myndighetspersoner och såg att de inte förstod, då gick han ut till kyrkogården och tog sig till att predika för korpar, skator och hökar, för rovfåglar som var i färd med att hacka i liken.”

”Så ohyggligt”, sade jag, ”fanns det då inga goda fåglar där?”

”Där fanns rovfåglar, fåglar som var utstötta liksom de spetälska […]**

Jag vet inte hur mycket mer sann denna brutalare version är, men den stöder ju min teori om att Franciskus skulle känna större samhörighet för de mindre populära fåglarna! Frågan om fåglars godhet och moral lämnar jag tillsvidare därhän.

Franciskus och fåglarna har också visat sig i populärkulturen. I Simpsons-avsnittet Homer the heretic*** vägrar Homer en kall söndag att gå till kyrkan. Han har sitt livs softaste dag, ensam hemma med en varm säng, mat (munkar?) och tv. Han får någon form av uppenbarelse som går ut på att kyrkan som sådan inte är viktig, utan att han kan på sitt eget sätt vörda Gud, genom att ta det väldigt lugnt. I likhet med Franciskus skapar Homer en egen ”kyrka” och han ses i en scen vandra omkring i en noppig brun morgonrock, mycket lik en munkkåpa, med en fågel på axeln och huvudet. Han utstrålar stor frid och visdom! Om jag minns rätt kan Homer tyvärr bara upprätthålla denna livsstil för en begränsad tid.

Homer Simpson.

Den verklige Franciskus led ofta svåra själsliga kval, när han funderade på hur han bäst skulle tjäna Gud, och i kampen för att få tillåtelse att upprätta sin egen orden. Fattigdomsidealet var inte populärt, kyrkan satt på stora rikedomar och ville inte att folk skulle gå runt och tycka att det var dåligt. Men han fick sin orden som är aktiv än i denna dag, liksom den motsvarande nunneorden Klarasystrarna som inrättades vid samma tid (Sankta Klara från Assisi som givit namn åt kyrkan i Stockholm city). Franciskus dog en tidig död, märkt av sjukdom som troligen orsakats av alltför ivrig späkning. Hans Assisi kryllar idag av turister som besöker basilikan med hans grav, en överdådig byggnad så långt från den fattige munkens ideal man kan tänka sig. En bit utanför de centrala delarna sänker sig dock ett relativt lugn över San Damiano-klostret, där Franciskus började sin bana, genom att med sina egna händer utföra reparationer på den förfallande byggnaden. Bland olivträden utanför hoppar en orädd rödstjärtunge omkring.

Fridfull helg, pax et bonum!

Julhälsning: Коля Угрюмов

* Fogelklou (efter Fioretti), Ljungbergs tryckeri 1975, s. 49

** Brombergs förlag 1983, s.214

*** Säsong fyra, avsnitt tre. Heretic = kättare, heretiker. Heresi och heretiker är f ö några av de flitigast förekommande orden i Rosens namn.