Åh Kanada!

canadaciaworldfactbook

Bild: World Factbook

Låt oss vända blicken mot vårt själsliga grannland; Kanada, Sveriges mentala spegelbild, fast större, med mer skog, ett extra språk och en tvålfager, till synes progressiv, premiärminister (Justin Trudeau, världen strör rosenblad i hans fotspår). Landet förmedlar känslan av att vara öppet, sansat och hövligt, med den där tillbakahållet smakfullt nordliga touchen, än mer nu när kontrasten till staterna söderut blir förkrossande. I år firar Kanada 150 år som nation, och det viktigaste som sker då är korandet av en nationalfågel. Ni minns kanske härom året, när Sverige för första gången sedan 60-talet skulle genomgå en liknande process? Alla de där åren till trots blev resultatet ingen överraksning utan koltrasten satt i säkert bo. Men när Kanadas mostvarighet presenterades i höstas höjdes många ögonbryn – valet föll på den modesta grå lavskrikan, gray jay, och folket surnade till.

gray-jay-1123358

Grå lavskrika – gray jay. Bild: Pixaby

Mesbloggen tycker dock att argumentationen till den grå lavskrikans fördel är synnerligen övertygande. För det första ska det påpekas att det förekommit en öppen omröstning, initierad av tidningen Canadian Geographic, men att en expertkommité haft sista ordet. Och det var alltså inte the popular vote som gick segrande ur bataljen. Folkets val var islommen (som tydligen förekommer på en sedel), och fjälluggla på andra plats. Den grå lavskrikan hamnade först på tredje plats, före den inte alls självskrivna Kanadagåsen, men expertisen fann en hel del som talade för denna fågels omkörning av sina konkurrenter. På sajten slate.com skrev Nicholas Lund ett försvarstal för the national bird elect, och menar att det är ett ”subtilt och förtjusande val”. Missnöjet tycks bestå i att fågeln inte är tillräckligt välbekant bland allmänheten, och inte tillräckligt pampig, till och med ”medioker”. Låt oss titta närmare på Perisoreus canadensis. Den tillhör släktet corvidae och är alltså en kråkfågel. Detta talar för dess intelligens. Vidare är den mycket sällskaplig, precis som dess släkting lavskrikan som förekommer i norra Sverige. (Från andra källor erfar jag att den grå lavskrikan är en skicklig snattare av skogsmullars pickcnick – det får vara upp till var och en om detta ska ses som en kompetens eller ett oskick.)

18192717_457583614583107_6145648452120921293_o

Lavskrika. Bild: Lasse Pettersson

Lund konstaterar att det finns tre kategorier av nationalfåglar (som må vara officiella eller av mer informell karaktär): Inhemska, allmänt uppskattade och örnarna. Koltrasten torde vara ett exempel på den mittersta kategorin. USA:s bald eagle på det sistnämnda, och det finns många arter som förekommer i ett enskilt land och ingen annanstans. Den grå lavskrikan bryter det här mönstret, menar Lund. Visserligen är den en stannfågel vars territorium främst utgörs av Kanada men den gör avstickare till Alaska och Mexico. Då den framförallt lever i skogen och inte kommer till tätbebyggelse är den inte lika välkänd som till exempel den amerikanska mesen, the black-capped chikadee. Och den är sannerligen ingen örn, en fågel som bär djup symbolik och signalerar styrka och makt. Den grå lavskrikan ter sig i jämförelse en smula obetydlig. Dess fjäderdräkt är smakfullt diskret, i grått och vitt, och den är inte större än en trast. Dock har den en djup förankring i folkkulturen. Urbefolkningen har en nära koppling till fågeln och förknippar den med ”wisakedjak”, en viktig figur i Creeindianernas mytologi. Namnet betyder något i stil med ”okynnig upptågsmakare” och att se en grå lavskrika på morgonen sägs vara ett gott omen. Namnet har sedan anglifierats och fågeln har fått det populära namnet Whiskey jack (som då alltså inte har något med drycken att göra, men det är ju icke desto mindre en trevlig association), och även Canadian jay.

grayjay-kapdesign-web

Bild: KAP Design

Professor David Bird (!) skrev i New Scientist att det inte finns någon mer kanadensisk fågel än denna. Han räknar upp dess goda egenskaper: klok, uthållig i kyla, sällskaplig samt koppling till den infödda befolkningen. Dessutom lokal men inte redan förknippad med någon enskild mindre region, vilket varit fallet med andra kandidater. Alltså något i det avseendet helt nytt som nationen kan samlas kring (om nationer nu ska samlas kring nationella ting, men hellre en fågel i så fall än somligt annat – mesbloggen är angelägen om att ha en i grunden kosmopolitisk inställning). En tung börda kan tyckas för en så liten fågel. Slaget är dessutom inte heller avgjort. Det är en rekommendation från Canadian Geographic och andra organisationer och beslutet kommer att tas under jubileumsåret, oklart exakt när. Jag imponeras hur som helst över det allvar som tycks ha ägnats denna fråga, hur man inte bara gått efter en popularitetsnorm utan grundligt utforskat de olika kandidaternas kapital. Och varför inte låta denna uppenbarligen sympatiska fågel få mer uppmärksamhet?! Fotnot: Den måste ju också burra upp sig på de nordliga breddgraderna och antar i dessa stunder uppenbara likheter med en mes. Så heter den också på franska Mésangeai du Canada. Grattis Kanada!

17453730_10155180648529744_770669423_o

Obs bilden är ett montage.

Fågelmys och mesfakta

Minns ni förr i tiden, när en var tvungen att uppsöka dammiga bibliotek för att insupa sin efterlängtade information om mesar (och få hosta på köpet)? Sedan kom internet och välsignade oss, och världens alla mesar är bara en uppkoppling bort. Som om det inte vore nog kan mesälskare ur alla skikt gå samman i nätverk och grupper och avhandla mesangelägenheter på ett otroligt enkelt och praktiskt sätt. En av Sveriges populäraste facebookgrupper på temat fåglar inklusive mesar heter Fåglar inpå knuten, som Mesbloggen haft stor nytta av. I helgen passerade medlemsantalet den imponerande siffran 20 000!

Gruppen startade 2014 på Sveriges Ornitologiska Förenings initiativ, när Kent-Ove Hvass grupp Vinterfåglar inpå knuten fick en mindre säsongsbunden skrud. Den fortsätter att segla under föreningens flagg, men utan att vara ett språkrör för denna. Aktiviteten står medlemmarna för, som postar sina bilder i parti och minut. Gå gärna med i gruppen, men bered dig på stark fågeldominans i ditt flöde framöver! Mesbloggen ringde upp en av gruppens oförtröttliga administratörer, Niklas Aronsson, för att ta pulsen på ett ”fenomen”.

– Gruppen har vuxit hela tiden, men kring 10 000 så började det accelerera, på tre-fyra månader ökade det väldigt snabbt. Antalet har faktiskt fördubblats på ett år, det var ett år sedan det var 10 000.

unnamed

Niklas Aronsson. Foto: Markus Lagerqvist

Vad var syftet med gruppen?

– Syftet var att fånga upp det stora intresset, det kommer in frågor till föreningen under hela året. Frågorna är ofta säsongsbetonde, nu kommer mycket frågor om holkar, ägg och bon. Tanken är att gruppen ska spegla hela året och fånga det stora intresse som finns, och boosta intresset. Vi är två administratörer, jag och Johan Åhlén, som svarar och modererar helt ideellt.

Vad är det då som gjort att intresset för gruppen skjutit i höjden med sådan raketfart? En orsak tillskriver Niklas sin medverkan i SvT:s Det stora fågeläventyret.

– Varje gång jag har varit med i media så har jag nämnt gruppen, och varje gång har det varit en liten boost. Sedan tror jag att när man når ett visst antal blir det självgenererande; man ser vad kompisarna gillar, eller så lägger kompisarna till en.

17493057_539580019545836_6602200411831181463_o

Populär blåmes, fint fångad av gruppens Peter Johansson.

”Tips, idéer, diskussioner kring vilda fåglar inpå knuten”, så lyder gruppens programbeskrivning. En förkrossande majoritet av inläggen är dock medlemmarnas egna bilder. Här finns rum för allt från mobilbilder tagna genom fönstret till proffsfoton som kräver teleobjektiv. Ingen fågel är för vanlig eller för ovanlig, och ingen fråga för dum. Stämningen är kort sagt mycket gemytlig, och alla tycks vinnlägga sig om att vara inkluderande och trevliga mot varandra, framför allt genom att vara generösa med uppskattande med kommentarer om bilderna. Man har också en förkärlek för att tolka fåglarnas uppsyn i mänskliga termer.

Vem är den typiska medlemmen, om en sådan finns?

– Jämfört med fågelskådning generellt så är mitt intryck att det är en väsentligt högre andel kvinnor. Sedan verkar de flesta vara i åldrarna 40 till 70, men det finns en del yngre också. Däremot är det inte jättemånga unga män, jag tror att de finns i andra grupper, vi har till exempel gruppen Fåglar och fågelskådning.

Vad kan det bero på?

– Det är möjligt, om man ska vara lite fördomsfull, att det här ”inpå knuten” låter lite för gulligt. Men det som är kul är att man tror att det är en amatörgrupp, men folk märker snart att de får väldigt professionell hjälp med artbestämningar till exempel. Det är viktigt för oss att det är baserat på fakta. Sedan har vi försökt ha högt i tak och släppa igenom blider på ett rådjur eller en ekorre ibland, däremot är vi himla noga med att man inte får lägga upp bilder som man hittar på nätet. Och vissa delade filmer som förekommer väldigt ofta, både i gruppen och på nätet på andra håll, har jag börjat ta bort.

”Det är något näpet över dem.” Niklas om mesar.

Vilka fåglar tycks vara mest populära, alltså vilka får mest likes?

– Det är väldigt populärt med närbilder, de får alltid fler likes. Det är lite så att man ibland… nu är det häcktid och du måste i princip störa fågeln för att komma så nära. Vid matningar kan du komma ganska nära ändå, men ja, det är ett känsligt kapitel. Annars, de arter som är populära är ju blåmes, domherrehanen, och rovfåglarna. Jag har märkt att konstnärliga bilder får få likes, jag har försökt några gånger…

Det har Mesbloggen också och kan bara instämma i grämelsen. Men blåmesen är alltså den pouläraste mesen i gruppen?

– Ja, i konkurrens med stjärtmesen.

17359066_1326197007419110_6377005228505189383_o

”Trevligt att råkas…” Gruppens stjärtmesnestor är i mitt tycke Lena Nielsen. Här fenomenal bild på entita och stjärtmes.

Varför?!

– Nä, men de är ju gulliga och söta, det är något näpet över dem, och de är lite mer distinkta än en- och talltita, och talgoxen. Den är inte tillräckligt… den är lite tjockare, lite rundare.

Hur detta skulle kunna ligga talgoxen i fatet är svårt att förstå. Mesbloggens teori är att då talgoxens ögon inte syns lika tydligt, eftersom större delen av huvudet är svart, upplevs den kanske som lite svårare att skapa en personlig relation till. Och att fåglar har personlighet verkar många av gruppens medlemmar skriva under på. Men finns det då några arter som inte alls går hem?

– Närbilder ger alltid likes oavsett art. Men storskarv, då brukar det alltid vara någon som drar upp detta med att de förstör öar och så. Annars är det svårt att säga. Stadsduvor får väl sällan många likes, inte gråsparvar heller.

12193501_901565649922391_1813789532928769886_n

Lars Jacobson har porträtterat denna gråsparvshona, som sin art till trots rönte en hel del uppskattning.

Vad är bäst med gruppen?

– Jag har blivit förvånad över att det är så många människor som är nyfikna och intresserade, och som blir glada, som vittnar om att deras liv blivit roligare sedan de gått med i gruppen. För många är det nog ett alternativ till allt hat och jobbiga diskussioner på nätet, och alla hemskheter i världen. Det blir en tillflyktsort som präglas av vänlighet och saklighet. Vårat mål är att det ska vara vänligt och korrekt.

Ibland blir det ändå diskussioner och kontroverser, det är nästan oundvikligt i en sådan stor grupp. Katter står för lejonparten av dessa. Andra trådar som kan bli långa handlar om huruvida man måste ha världens dyraste kamera och vara proffsfotograf för att vara med (vilket man absolut inte måste! Du behöver inte fota alls), andra blir illa berörda av bilder på döda fåglar, andra stör sig bara på något.

”För många är det nog ett alternativ till allt hat och jobbiga diskussioner på nätet, och alla hemskheter i världen.”

– Vi försöker hålla det naturligt, vi kan inte säga att man inte får lägga upp en bild på en död fågel till exempel. 99 % är bilder på helt vanliga fåglar i en trädgård, så det är långt ifrån att andra saker tar över. Men som admin måste vi vara supersnabba och kanske stänga en tråd när det börjar spåra ur.

Hur mycket jobb lägger du ner per dag?

– Det blir kanske 1-2 timmar, utslaget över dagen. Det första jag gör på morgonen är att titta över det, sen går jag in 2-3 gånger i timmen hela dagen, och spanar av de översta inläggen. Så det är en ständig övervakning.

Tröttnar du aldrig?

– Nä, jag tycker det är väldigt roligt. Visst, ibland undrar man vad man håller på med, om man inte skulle lägga tiden på något annat. Men det är en kompetensutveckling för mig också, jag lär mig vilken typ av frågor som kommer och det kan jag ha användning för längre fram. Och vid minst tre tillfällen har rariteter observerats för första gången i gruppen,.

Hade ni väntat er att få 20 000 medlemmar när ni startade gruppen?

– Nej, säger Niklas med stort eftertryck, inte i närheten av något sådant. Det har ökat hela tiden och man undrar ju när det tar stopp.

I grunden har gruppens popularitet förstås att göra med att människor helt enkelt tycker om fåglar.  Vad har dessa varelser som är så tilltalande? Jag undrar om Niklas har någon teori, och han listar sex väsentliga punkter:

  • De är lätta att observera. De flesta är aktiva på dagen och ofta nära oss.
  • De finns överallt. När vi är på semester, på jobbet, hemma, runt om oss.
  • De fascinerar med sina långa förflyttningar på hösten och våren.
  • Många är väldigt vackra. Bara att se hur ofta inredning i form av tapeter och tyg inspireras av fåglar.
  • Det är ett lagomt stort antal för att man ska kunna räkna och ha koll på dem.
  • Vi som lever med årstiderna, följer dessa genom fåglarnas rörelser. Vi gläds när de kommer tillbaka, vi vet att det stundar bättre tider, och är lite molokna när de sträcker söderut och bidrar till melankolin.

Närhet, bekvämlighet, spänning, skönhet, glädje och melankoli. What is not to like?! 

Det stora mesäventyret

Nej, så heter tyvärr inte SVT:s senaste satsning i reality/tävlingsgenren, men väl Det stora fågeläventyret. Programserien hade premiär igår och Mesbloggen var förstås ivrig att ta del av spektaklet. I takt med att reklamaffischer för programmet invaderade busskurerna smög sig frågorna på: Är fågelskådning folkligt? Kommer det att bli det? Varför känner jag inte igen de deltagande ”kändisarna”? Blir det bra tv? FÖREKOMMER MESAR?! Efter att ha sett första avsnitttet ska jag försöka besvara några av dessa frågor, samt delge mina allmänna intryck, allt med mesglasögonen på, givetvis.

svt-2017-e00-1e8e

Schysst solnedgång. Bild: SVT

Programformatet kommer ursprungligen från Holland och går under det dramatiska namnet In search of the condor. Det är inte helt taget ur luften (pardon) då finalen, även i den svenska upplagan, äger rum i Peru. Jag vet föga om mesutbudet i detta land, men min känsla säger mig att det inte är högintressant ur den aspekten. Men för att locka tittare krävs förmodligen imposanta flygfän som väcker beundran i de breda lagren. Huruvida programidén uppkommit ur ett växande intresse för fåglar bland folk i allmänhet, en så kallad trend, eller om man bara börjar få slut på sammanhang där kändisar kan tävla, är mig okänt. Men de svenska deltagarnas entusiasm kan säkert öppna ögonen på en och annan tittare och kanske åtminstone göra fåglar till en… fluga.

Upplägget kan kort sammanfattas som att en mer eller mindre känd individ paras ihop med en erfaren fågelskådare. Paren utför olika tävlingsmoment och får poäng, och slås ut efter hand. Alla bor tillsammans i ett flashigt läger. Martin Emtenäs, känd från Ett med naturen, eller möjligen Mitt i naturen, ikläder sig programledarrollen. Som sidekick har han en kvinna vid namn Gigi Sahlstrand. Hon presenteras som Sveriges enda kvinnliga professionella fågelskådare, det vill säga hon skådar fåglar på heltid. Hur en sådan vardag ter sig vore värt att ägna ett helt avsnitt i sig, just sayin’. Emtenäs kallar gärna kändisarna för just ”kändisar” så fort han kommer åt. I längden låter det lite infantilt, men jag förstår att han måste skilja dem från expertskådarna, som ju också ingår i kategorin ”deltagare”. Personligen tycker jag att ”noviser” är mycket tilltalande. Jag ämnar inte presentera alla dessa personer och vad de pysslar med utan hänvisar till andra media för denna information. Några har dock gjort intryck på Mesbloggen. Programledaren för den gamla långköraren Landet runt, Henrik Kruusval, går ut starkt i sitt försnack genom att beskriva sig som superladdad och ”krispig”. Martina Haag visar på envishet och uthållighet medan Bathina Philipsson suckar över kalla nätter och felaktiga skoval. Ett youtube-fenomen som Mesbloggen naturligtvis aldrig hört talas om, men som heter Daniel Norberg, tycks vara något av en naturbegåvning. Han lyckas fånga en buskskvätta på bild och kallar nötväckan ”söt” (att se till fåglarnas karaktär och specifika utseende tyder på att vederbörande kommit lite längre i sin utveckling).

svt-2017-e00-f255

Vinnarskallar? Daniel och Donat. Bild: SVT

När de andra deltagarna slappar mellan tävlingarna går Daniel in i ”läromästarmode” tillsammans med sin parhäst Donat Hullman. Den senare har en tystlåten framtoning som en gammal krigsveteran och visar sig mycket riktigt vara före detta militär. Som grädde på moset är hans favoritfågel tofsmesen! Tyvärr får han inte utveckla detta utan producenten väljer att låta Anders Bagge tramsa loss lite. Bagge må ha rollen som klassens pajas, men programmets publikfavorit kommer utan tvekan att bli den gamle proffsboxaren Armand Krajnc. På släpig skånska försöker han febrilt minnas och uttala de arter han memorerat. Hur var det nu? Toff… to… toffvisa? Tovisa! Tofsvipan ställer till problem, men höjdpunkten är enkelbeckasinen som av Armand förvandlas till den mer poetiska äntligenbeckasinan. Redan en klassiker.

svt-detstorafagelaventyret-2017-e00-a787

Frida Johnsson och Armand i terrängen. Bild: SVT

Under det första avsnittet avverkas hela tre tävlingsmoment som går ut på att identifiera flest antal arter, fotografera på nära håll och känna igen uppstoppade fåglar. Jag kan tycka att man går lite hårt ut när det kommer till svårighetsgrad och bedömningen är en smula oklar. Samtidigt är själva tävlandet väldigt mycket i fokus. Redan efter första momentet ska det redovisas vem som ligger först och vem som befinner sig på jumboplacering, och så fortsätter det. Jag vet inte om det finns någon vilja att genom programmet sprida kunskap om fåglar, i så fall borde denna ambition ges mer utrymme än att visa en bild på en fågel flankerad av dess namn, och lite tips om hur man fågelskådar (”tålamod är a och o”). Men givetvis lär sig tittaren i takt med novisernas förkovran. Hur pedagogiska och, framförallt, hur väl fågelexperterna ”går genom rutan”, får tiden utvisa. Det vore inte en reality-serie om det inte uppstår en och annan intrig eller åtminstone fnurra på tråden mellan experter och nybörjare. Säkerligen kan fördomar om fågelskådaren både bekräftas och utmanas. Man har fått till en hyfsad fördelning vad gäller kön och ålder, det finns personer med annan bakgrund än helsvenne, däremot har mesarna varit kraftigt underrepresenterade i detta första avsnitt. Mesbloggen fortsätter dock att följa Det stora fågeläventyret med ett stillsamt glödande intresse.

animal-946493_1280

Den omnämnda tofsmesen. Bild: Pixabay

Mesarnas munk

Det inte bara lackar mot jul, det ÄR jul, och onådens år 2016 lider mot sitt slut. Vad passar då bättre än att fördjupa sig i en mild franciskanermunks kärleksfulla sinne, för att kanske finna lite hopp och förtröstan? Mesbloggen gör ett litet bokslut för året genom att blicka tillbaka till ett soldränkt Umbrien i sena maj – hur avlägset ter det sig icke från mörkret som denna årstid omsluter oss på våra nordliga breddgrader!

20160530_120131

Vi befinner oss alltså i Assisi, den sluttande staden på Monte Subasio där Francesco Bernadone såg dagens ljus 1182. Utan att gå närmare in på orsakerna till att vi företagit oss denna resa ingick så ingick i konceptet att närmare lära känna denne man, som sedermera blev den helige Franciskus och grundare till franciskanerorden. Men munkar och mesar, vad är kopplingen? Tålamod! Kanske ni redan känner till att Franciskus betraktas som djurens skyddshelgon – flera legender berättar om hur vilda djur tydde sig till honom och hans vördnad för allt levande tog sig ibland rent orimliga proportioner. Han kände sig till exempel så besläktad med naturen att när det börjar brinna i hans cell kan han inte komma sig för att släcka ”bror eld”. Inte heller vill han trampa på markens stenar eller döda ohyra; allt ryms ju inom Guds skapelse. Om dessa och andra av Franciskus karaktärsdrag finns att läsa i Emilia Fogelklous lilla bok Frans av Assisi (han får sannerligen en något mer prosaisk framtoning på svenska) som gavs ut första gången 1907. I tecknandet av hans levnadshistoria försöker hon fånga Franciskus personlighet, för det är den som är förutsättningen för hans ledarskap. ”Det är Frans väsen som kommer människorna att i så hög grad tro på sanningen av det han förkunnar” skriver Emilia Fogelklou (bara avlägset släkt med SD-politikern i Göteborg, men ändå, dålig julstämning!).

Francesco Bernadone är till en början en välbärgad yngling som älskar att dra runt på stan och äta, dricka och sjunga (Assisi måste har varit en livligare plats i det avseendet än vad den är idag, för nöjen fick man sannerligen leta med ljus och lykta efter) och drömmer om att en dag bli riddare. Innan karriären hinner ta fart får han emellertid en ingivelse och skänker bort sin dyrbara rustning till en sämre bemedlad. På den inslagna banan fortsätter han. Allt skänker han bort – det vill säga framför allt sin förgrymmade faders egendom – den enda han vill tjäna är ”fru Fattigdom”. Han drar sig undan för att grubbla och landar så småningom i att Gud vill att han predikar för folket. Så, även om han helst verkar ha velat föra en stillsam tillvaro i harmoni med naturen ger han sig ut på gator och torg, låter sig hånas av omgivningen men vinner så småningom en växande skaras beundran och får sig ett antal följeslagare, de första franciskanerbröderna.

20160531_113137

Port i Assisi.

Men han vänder sig alltså inte bara till människor. En välkänd berättelse är den om Franciskus fågelpredikan, och det är nu det börjar bli intressant ur mesperspektiv. Under sin första vandring efter predikokallelsen ber han först svalorna att vara tysta medan han predikar för folksamlingen. Svalorna hörsammar hans befallning. När han beger sig vidare ser han en stor mängd fåglar sitta i några träd och Franciskus säger till sina medbröder: ”Vänta här medan jag går och predikar för mina systrar fåglarna”. Fåglarna ska ha flugit ner till honom och satt sedan stilla och lyssnade på hans ord:

Mina systrar fåglar! Ni är Gud mycken tack skyldiga och bör alltid och överallt lova och prisa honom, för att ni fritt kan flyga vart ni vill och för er dubbla och tredubbla beklädnad och för er brokiga och vackra dräkt och för födan, som ni slipper arbeta för, och för den sköna sångröst, som Skaparen har skänkt er. Ni sår inte och skördar inte men Gud föder er och ger er floder att dricka ur berg och höjder, fjäll och klippor att gömma er i och höga träd att bygga bo i. Och fastän ni varken kan spinna eller väva, ger han ändå er och era ungar tillräckligt med kläder. Sålunda älskar Skaparen er mycket, eftersom han har skänkt er så stora välgärningar. Akta er därför väl, mina systrar fåglar, att ni inte är otacksamma, utan vinnlägg er om att alltid lova Gud!*

Varpå fåglarna slog med sina vingar, kvittrade och bugade sig mot marken. Så sägs det. Hade jag varit fågel kanske jag hade haft en och annan invändning mot den gode Franciskus utläggning. Slippa arbeta för födan? Kan inte väva? Franciskus var nog inte bekant med fågelfamiljen vävare, som förvisso inte knåpar ihop sin egen fjäderdräkt men väl avancerade boningar. Arbetsamt. Men det var möjligen en bunt slackers som Franciskus vände sig till vid detta tillfälle, och som var i stort behov av en mild uppsträckning.

giotto_-_legend_of_st_francis_-_-15-_-_sermon_to_the_birds

Benedice gli uccelli, Giotto di Bondone

Historien om fågelvälsignelsen har fått tjäna som motiv för många berömda målare, varav de mest kända torde vara Giotto di Bondone (1266-1337) och Taddeo di Bartolo (1363-1422). I Giottos tolkning ovan är anslaget mer kollektivt, fåglarna är ganska lika varandra och påminner i storleken om trastar eller duvor, de flesta ljusa till färgen. Två mindre fåglar utmärker sig men påminner mer om sångare eller finkar än mesar. Di Bartolo har ägnat lite mer möda åt de olika arternas särdrag. Jag identifierar en skata, en härfågel, en fasan, ett fälthöns, något som liknar en nötskrika, en domherre och en steglits. En andfågel bräker i förgrunden men fåglarna av blygsammare storlek är mycket svåra att artbestämma. En sparv av något slag verkar troligt; kanske en italiensk sparv! Förgäves söker jag efter en tydlig avbildning av en mes, och kan med mycket god vilja tycka att den allra minsta fågeln är en talgoxe, en art som inte ska vara någon raritet i området ifråga.

6a00d8341d971853ef016769075c89970b-500wi

Benedice gli uccelli, Taddeo di Bartolo

Jag känner inte till hur faunan kan ha förändrats över seklerna, men enligt uppgift finns i mellersta Italien ungefär samma mesfåglar som är vanliga i Sverige. Blåmes är frekvent förekommande, och även svartmes, entita och stjärtmes finns i trakterna. Talltitan kan förekomma lokalt, liksom pungmesen. Tofsmesen förärar dock ej Umbrien med sin närvaro. Det är mig inte känt vilken status mesar besatt i konstnärskretsar vid denna tid. Kanske ansågs de inte tillräckligt utmanande? Eller saknade representation i kristen symbolik? Allt detta torde i så fall har gjort Frans speciellt vänligt inställd till dem, då han ju alltid såg till de utsatta här i världen.

qthiijx8lt4jg6hqpadp2eiyjss

Rosens namn, Jean-Jaques Annaud, 1986. Sean Connery & Christian Slater.

Denna mytiska episod med fåglarna finns tolkad på många håll i kulturen. I Umberto Ecos Rosens namn ger broder William, franciskanermunk, en annan bild av det eventuellt inträffade. Romanen, liksom den välkända filmen, kretsar kring de motsättningar som rådde mellan olika ordnar och deras förhållanden till kungamakt och påve (ni vet ju förresten vad den nuvarande påven har valt för namn?). Samtidigt försöker William och hans unge adept Adso lösa ett antal hiskeliga mord som sker i det kloster de besöker. Så här samtalar de bägge om Franciskus vid ett tillfälle:

[…] Har det berättats för dig om hans predikan för fåglarna?”

O ja, jag har hört den där underbara berättelsen, och jag har känt beundran för den helige mannen som fröjdade sig över samvaron med dessa Guds ljuva varelser”, sade jag med stor värme.

Nåväl, då har de berättat en felaktig historia, det vill säga den historia som orden nu är i färd med att lägga till rätta. När Franciskus talade till folket i staden och deras myndighetspersoner och såg att de inte förstod, då gick han ut till kyrkogården och tog sig till att predika för korpar, skator och hökar, för rovfåglar som var i färd med att hacka i liken.”

Så ohyggligt”, sade jag, ”fanns det då inga goda fåglar där?”

Där fanns rovfåglar, fåglar som var utstötta liksom de spetälska […]**

Jag vet inte hur mycket mer sann denna brutalare version är, men den stöder ju min teori om att Franciskus skulle känna större samhörighet för de mindre populära fåglarna! Frågan om fåglars godhet och moral lämnar jag tillsvidare därhän.

Franciskus och fåglarna har också visat sig i populärkulturen. I Simpsons-avsnittet Homer the heretic*** vägrar Homer en kall söndag att gå till kyrkan. Han har sitt livs softaste dag, ensam hemma med en varm säng, mat (munkar?) och tv. Han får någon form av uppenbarelse som går ut på att kyrkan som sådan inte är viktig, utan att han kan på sitt eget sätt vörda Gud, genom att ta det väldigt lugnt. I likhet med Franciskus skapar Homer en egen ”kyrka” och han ses i en scen vandra omkring i en noppig brun morgonrock, mycket lik en munkkåpa, med en fågel på axeln och huvudet. Han utstrålar stor frid och visdom! Om jag minns rätt kan Homer tyvärr bara upprätthålla denna livsstil för en begränsad tid.

homer-franciscus

Homer Simpson.

Den verklige Franciskus led ofta svåra själsliga kval, när han funderade på hur han bäst skulle tjäna Gud, och i kampen för att få tillåtelse att upprätta sin egen orden. Fattigdomsidealet var inte populärt, kyrkan satt på stora rikedomar och ville inte att folk skulle gå runt och tycka att det var dåligt. Men han fick sin orden som är aktiv än i denna dag, liksom den motsvarande nunneorden Klarasystrarna som inrättades vid samma tid (Sankta Klara från Assisi som givit namn åt kyrkan i Stockholm city). Franciskus dog en tidig död, märkt av sjukdom som troligen orsakats av alltför ivrig späkning. Hans Assisi kryllar idag av turister som besöker basilikan med hans grav, en överdådig byggnad så långt från den fattige munkens ideal man kan tänka sig. En bit utanför de centrala delarna sänker sig dock ett relativt lugn över San Damiano-klostret, där Franciskus började sin bana, genom att med sina egna händer utföra reparationer på den förfallande byggnaden. Bland olivträden utanför hoppar en orädd rödstjärtunge omkring.

Fridfull helg, pax et bonum!

den-helige-franciskus

Julhälsning: Коля Угрюмов

* Fogelklou (efter Fioretti), Ljungbergs tryckeri 1975, s. 49

** Brombergs förlag 1983, s.214

*** Säsong fyra, avsnitt tre. Heretic = kättare, heretiker. Heresi och heretiker är f ö några av de flitigast förekommande orden i Rosens namn.

Jubileumschock!

Som en blixt från en oklar himmel drabbades jag häromdagen av den omtumlande insikten att Mesbloggen har existerat i ett (1) helt år! Inte för att år imponerar så mycket på mig längre, blott obetydligt mer varaktiga än ett ögonblick. Icke desto mindre fortsätter de att ge en viss struktur åt tillvaron, och tillhandahåller pålitligt återkommande anledningar till firanden, nystarter och allehanda behjärtansvärda föresatser, vars uppsluppna eller hoppingivande karaktär för en stund låter oss glömma att varje början till syvende och sist också är ett steg närmare slutet.

Då Mesbloggen trots allt vill vara en källa till livsglädje ska bemärkelsedagen naturligtvis uppmärksammas i en helt igenom positiv och framåtblickande anda. Jag är väldigt glad att kunna publicera ett för bloggen specialbeställt och således EXKLUSIVT konstverk: Denna karaktärsfasta blåmes med något drömskt i blicken, tecknad av den rysligt begåvade konstnären Jenny Melin.

FullSizeRender

Av Jenny Melin

BIDRA!

Jag vill ta tillfället i akt och informera om att gästinlägg i alla former med stort nöje mottages! Hösten ser ut att kunna fortsätta på den nu inslagna banan med ett konsttema, men det är ingalunda ett krav att förhålla sig till detta ämne, huvudsaken är som alltid att det finns en mesrelevans.

Minns dock; ars longa, vita brevis.

Petimäterfasoner

blåmesFotor

Mesbloggen har ju ägnat sig en del åt terminologi och mesarnas internationella benämningar. Skada att inte fler gör detsamma, tvingades jag konstatera efter ett besök i Norrtäljes bokhandel (den vid lilla torget, som även saluför kartor). Ingen skugga över bokhandeln, det rör sig blott om ett objekt i dess sortiment! Bland vykorten landade min blick icke så förvånande på denna stiliga blåmes. Informationen på kortets baksida är dock i högsta grad förbryllande. (Som bekant brukar här förekomma en kort beskrivning av motivet.) Just den här kortfabrikören visar sig vara fransk och hävdar obekymrat att blåmesen är en mésange charbonnière, det vill säga en talgoxe.

great fitbeskurenFotor

Vidare, på anglosaxiska, ett oväntat personligt omdöme om fågelns fjäderskrud, great fit. Som framgår kallar sig förlaget Éditions de Désastre, och med all sannolikhet kommer de att fortsätta sprida sin desinformation. Mesbloggen vill därför uppmana samtliga potentiella införskaffare av vykort att vara på sin vakt och efter bästa förmåga rätta till denna typ av felaktigheter med förslagsvis en penna, såsom här nedan, helt säkert är Ni stadigare på handen.

bleue_beskurenFotor

Nu är de här!

Jag talar förstås om de alldeles nya talgoxarna som precis gett sig tillkänna på ett synnerligen ljudligt sätt. Det för mesar så karaktäristiska draget rastlöshet visar sig redan varför det är svårt att fånga de små liven på bild. I beteendet – vars syfte är att påkalla föräldrarnas uppmärksamhet så att dessa kommer med käk –  ingår också att under ihärdigt pipande mycket hastigt flaxa med vingarna vilket skapar ytterligare en utmaning för fotografen. Med detta sagt vill mesbloggen ändå presentera en liten bildkavalkad:

IMG_1840

Notera den klassiska bollformen samt det gula vid näbben och den blekare färgen, som skiljer talgoxbarnen från di vuxna. Jag menar, de juvenila från de adulta individerna.

IMG_1836

IMG_1832

joxe1926_Fotor

Här har undertecknad experimenterat med fokus på ett helt ofördelaktigt sätt, men ja, ni vet, ibland bara drabbas en av konstnärliga ambitioner alldeles bortom rim och reson. Den obetalbara uppsynen (ett annat av mesens särdrag) framgår förhoppningsvis trots den olyckliga oskärpan.

joxar1873_Fotor

IMG_1857

Här döljer sig även ett adult exemplar; jag tror att det är avkomman som kikar fram överst. 

Mesbarnen finns förstås även i ett buskage nära dig, eller ännu närmre. Om inte annat avslöjar de sig genom sitt infernaliska tjatter, vilket kännetecknas av en gäll, gnällande ton – tänk Pingu fast i ett något högre register. 

IMG_1929

IMG_1930

Tack & bock för denna gång!