
Bild: World Factbook
Låt oss vända blicken mot vårt själsliga grannland; Kanada, Sveriges mentala spegelbild, fast större, med mer skog, ett extra språk och en tvålfager, till synes progressiv, premiärminister (Justin Trudeau, världen strör rosenblad i hans fotspår). Landet förmedlar känslan av att vara öppet, sansat och hövligt, med den där tillbakahållet smakfullt nordliga touchen, än mer nu när kontrasten till staterna söderut blir förkrossande. I år firar Kanada 150 år som nation, och det viktigaste som sker då är korandet av en nationalfågel. Ni minns kanske härom året, när Sverige för första gången sedan 60-talet skulle genomgå en liknande process? Alla de där åren till trots blev resultatet ingen överraksning utan koltrasten satt i säkert bo. Men när Kanadas mostvarighet presenterades i höstas höjdes många ögonbryn – valet föll på den modesta grå lavskrikan, gray jay, och folket surnade till.

Grå lavskrika – gray jay. Bild: Pixaby
Mesbloggen tycker dock att argumentationen till den grå lavskrikans fördel är synnerligen övertygande. För det första ska det påpekas att det förekommit en öppen omröstning, initierad av tidningen Canadian Geographic, men att en expertkommité haft sista ordet. Och det var alltså inte the popular vote som gick segrande ur bataljen. Folkets val var islommen (som tydligen förekommer på en sedel), och fjälluggla på andra plats. Den grå lavskrikan hamnade först på tredje plats, före den inte alls självskrivna Kanadagåsen, men expertisen fann en hel del som talade för denna fågels omkörning av sina konkurrenter. På sajten slate.com skrev Nicholas Lund ett försvarstal för the national bird elect, och menar att det är ett ”subtilt och förtjusande val”. Missnöjet tycks bestå i att fågeln inte är tillräckligt välbekant bland allmänheten, och inte tillräckligt pampig, till och med ”medioker”. Låt oss titta närmare på Perisoreus canadensis. Den tillhör släktet corvidae och är alltså en kråkfågel. Detta talar för dess intelligens. Vidare är den mycket sällskaplig, precis som dess släkting lavskrikan som förekommer i norra Sverige. (Från andra källor erfar jag att den grå lavskrikan är en skicklig snattare av skogsmullars pickcnick – det får vara upp till var och en om detta ska ses som en kompetens eller ett oskick.)

Lavskrika. Bild: Lasse Pettersson
Lund konstaterar att det finns tre kategorier av nationalfåglar (som må vara officiella eller av mer informell karaktär): Inhemska, allmänt uppskattade och örnarna. Koltrasten torde vara ett exempel på den mittersta kategorin. USA:s bald eagle på det sistnämnda, och det finns många arter som förekommer i ett enskilt land och ingen annanstans. Den grå lavskrikan bryter det här mönstret, menar Lund. Visserligen är den en stannfågel vars territorium främst utgörs av Kanada men den gör avstickare till Alaska och Mexico. Då den framförallt lever i skogen och inte kommer till tätbebyggelse är den inte lika välkänd som till exempel den amerikanska mesen, the black-capped chikadee. Och den är sannerligen ingen örn, en fågel som bär djup symbolik och signalerar styrka och makt. Den grå lavskrikan ter sig i jämförelse en smula obetydlig. Dess fjäderdräkt är smakfullt diskret, i grått och vitt, och den är inte större än en trast. Dock har den en djup förankring i folkkulturen. Urbefolkningen har en nära koppling till fågeln och förknippar den med ”wisakedjak”, en viktig figur i Creeindianernas mytologi. Namnet betyder något i stil med ”okynnig upptågsmakare” och att se en grå lavskrika på morgonen sägs vara ett gott omen. Namnet har sedan anglifierats och fågeln har fått det populära namnet Whiskey jack (som då alltså inte har något med drycken att göra, men det är ju icke desto mindre en trevlig association), och även Canadian jay.

Bild: KAP Design
Professor David Bird (!) skrev i New Scientist att det inte finns någon mer kanadensisk fågel än denna. Han räknar upp dess goda egenskaper: klok, uthållig i kyla, sällskaplig samt koppling till den infödda befolkningen. Dessutom lokal men inte redan förknippad med någon enskild mindre region, vilket varit fallet med andra kandidater. Alltså något i det avseendet helt nytt som nationen kan samlas kring (om nationer nu ska samlas kring nationella ting, men hellre en fågel i så fall än somligt annat – mesbloggen är angelägen om att ha en i grunden kosmopolitisk inställning). En tung börda kan tyckas för en så liten fågel. Slaget är dessutom inte heller avgjort. Det är en rekommendation från Canadian Geographic och andra organisationer och beslutet kommer att tas under jubileumsåret, oklart exakt när. Jag imponeras hur som helst över det allvar som tycks ha ägnats denna fråga, hur man inte bara gått efter en popularitetsnorm utan grundligt utforskat de olika kandidaternas kapital. Och varför inte låta denna uppenbarligen sympatiska fågel få mer uppmärksamhet?! Fotnot: Den måste ju också burra upp sig på de nordliga breddgraderna och antar i dessa stunder uppenbara likheter med en mes. Så heter den också på franska Mésangeai du Canada. Grattis Kanada!

Obs bilden är ett montage.